Eto.Hemska.Memoarer.av.Karl-Alfred

Jag tror att detta blir det sista inlägget innan jag åker till Norge och Sindarve. Så antagligen kommer fortsättningen efter 23 Juli.

Här kommer fortsättningen av Hemska memoarer av Karl-Alfred.

Det silverliga föremålet som varelsen höll i en av sina knotiga händer var ungefär 20cm lång. Karl-alfreds första tanke var en spjutspets men när han sedan tänkte hur ytan på en spjutspets brukar vara, sköt han snabbt undan tanken. Ytan på en spjutspets var inget som solen reflekteras lätt i. För att få en bättre titt på vad det verkligen var som varelsen höll i, lutade Karl-alfred sig lätt fram med en mycket mjuk och försiktig rörelse. Antagligen inte tillräckligt försiktig, för i nästa sekund susade föremålet med hög hastighet mot Karl-alfreds huvud. Instinktivt tog Karl-alfred upp ena handen i försvarsställning och lyckades fånga varelsens hand med ett fast grepp runt dennes, mycket tunna, handled. Varelsen ryckte till. Karl-alfred såg in i de mycket små svarta ögonen. Något hade hänt i de sedan han senast hade sett in i de. Han såg fasa växa i varelsens ögon. Han hade tydligen inte räknat med så mycket till motstånd. Han försökte rycka åt sig sin hand men Karl-alfred hade som ett järngrepp runt hans handled. Den andra handen försvann snabbt ner i en ficka. Nu fick Karl-alfred syn på varelsens kläder för första gången. Kläderna såg mer ut som en smutsig tygsäck än kläder. Klädnaden slutade strax ovanför knänen med ett par stora luftiga fickor. Han hade inga byxor på sig. Benen var smala och seniga, likt resten av kroppen, och slutade tvärt i ett par svarta, pösiga tygskor. Tån på skon slutade med en trubbig spets. De såg mycket obekväma ut. Med tankarna vandrande på annat håll, lösgjorde Karl-alfred omedvetet sitt grepp runt varelsens handled. Detta gjorde att denna såg en chans till att fly, vilket han gjorde genom att snabbt rycka till sig handen och springa, nej snarare hasa, ut ur gränden. Karl-alfred stod kvar och stirrade efter honom med en mycket fånig och bortgjord min.

…fortsättning följer.

>> Denna berättelse är inte seriös under några som helst omständigheter <<

Här kommer en, inte lika sen fortsättning, av Hemska memoarer av Karl-Alfred.

Håret var mörkt och tovigt, likt den lugg som gömde ansiktet.  Det hade en mörkbrun, nästan svart nyans som gjorde att mannen såg ännu tunnare och, faktiskt, svagare ut. Karl-alfred var paralyserad av denna åsyn! Varelsen framför honom väste till likt en orm på sin vakt. Karl-Alfred kunde slå vad om att han såg en grön-aktig tunn dimma komma smygande, ut över varelsens läppar. Stanken som därefter följde var nästintill outhärdlig. Det tycktes vara en salig blandning av en mängd olika livsmedel och andra produkter såsom fiskrens, rom, vitlök och jord. Denna blandning var något som fick Karl-alfreds tankar att cirkulera kring något man hittar i sopporna. Den starka vitlöks stanken fick det att tåras i hans ögon. Varelsen harklade som om den tänkt tala. Så blev icke fallet. Varelsen förblev tyst, avvaktande, men tyst. Karl-alfred kände sig inte riktigt bekväm i situationen som inte verkade komma någon vart, han började skruva på sig men blev stående på samma ställe. Plötsligt! ”Katching!”, ett ihåligt läte skar genom den tjocka, dammiga luften i den trånga gränden och ett skärande ljud blev hängande i luften ett bra tag. Karl-alfred fick syn på något ur ögonvrån…!

…fortsättning följer.

>> Denna berättelse är inte seriös under några som helst omständigheter <<