Här kommer en, inte lika sen fortsättning, av Hemska memoarer av Karl-Alfred.

Håret var mörkt och tovigt, likt den lugg som gömde ansiktet.  Det hade en mörkbrun, nästan svart nyans som gjorde att mannen såg ännu tunnare och, faktiskt, svagare ut. Karl-alfred var paralyserad av denna åsyn! Varelsen framför honom väste till likt en orm på sin vakt. Karl-Alfred kunde slå vad om att han såg en grön-aktig tunn dimma komma smygande, ut över varelsens läppar. Stanken som därefter följde var nästintill outhärdlig. Det tycktes vara en salig blandning av en mängd olika livsmedel och andra produkter såsom fiskrens, rom, vitlök och jord. Denna blandning var något som fick Karl-alfreds tankar att cirkulera kring något man hittar i sopporna. Den starka vitlöks stanken fick det att tåras i hans ögon. Varelsen harklade som om den tänkt tala. Så blev icke fallet. Varelsen förblev tyst, avvaktande, men tyst. Karl-alfred kände sig inte riktigt bekväm i situationen som inte verkade komma någon vart, han började skruva på sig men blev stående på samma ställe. Plötsligt! ”Katching!”, ett ihåligt läte skar genom den tjocka, dammiga luften i den trånga gränden och ett skärande ljud blev hängande i luften ett bra tag. Karl-alfred fick syn på något ur ögonvrån…!

…fortsättning följer.

>> Denna berättelse är inte seriös under några som helst omständigheter <<